Jag kan vara en bitch. Jag kan bitcha om allt möjligt. Men när natten faller på kysser jag min karl i en tyst ursäkt. Han accepterar det. Han förlåter mig.
Men varje gång jag bitchar om någonting har jag rätt. Delvis.
Visst överdriver jag ibland, eller snarare överreagerar, men jag har rätt.
Jag är rastlös. Fruktansvärt rastlös.
Jag har varit ledig i ett halvår med mitt barn, min karl har nyligen börjat med ny planering gällande arbetslivet (dvs. planer att börja studera, leta ett passande jobb och massa möten hit och dit).
Han får göra det, jag är glad att han vill det där och faktiskt gör det.
Visst är det härligt att vara med sitt barn, men jag gör ingenting annat.
Idag hade killen möten under dagen och när de var avklarade åkte han till sina föräldrar. Det får han också göra! Men jag var hemma. Den dagliga promenaden jag så gärna ville gå på blev avbruten av en gnällig unge. Fem minuter hann vi vara ute, sen fick barnet nog.
När mitt barn ska sova måste jag ligga bredvid. Jag har inget emot det. Men just idag, när det var den mest rastlösa av rastlösa dagen, var karln tvungen att åka till sina föräldrar istället för hem till mig och barnet. Då hade han kunnat tagit ungen en timme så fick jag göra någonting som jag ville.
Det är tramsigt att bli tjurig över detta. Jag var bara så rastlös idag och brusade upp för mig själv när det egentligen är en liten simpel avund.
Han kan göra vad han vill, han får göra vad han vill men jag kan inte ens få en timme för mig själv. Jag är helt beroende av mitt barns vilja.
Jag erkänner! Jag är lite avundsjuk på min karl.
Han får stå ut med mycket men ikväll ska han slippa detta utbrott. Jag har lugnat ner mig och insett vad detta beror på. Avund. Simpel avund... Hemskt ord.
Han gör någonting speciellt för mig ikväll iallafall. Han är otrolig!
Kommentera