Jag försöker tänka på mindfulness ofta, jag försöker ta mig in i det, men det är svårt.
Jag fastnar ofta i tankar, framförallt i det förgångna. Sådant som jag inte kan påverka, sådant som jag egentligen inte har med att göra, men någonting som jag ändå grubblar över och mår dåligt av.
Till exempel har vi min karl, tiden innan han träffade mig. Jag har inte med det att göra, jag kan inte ändra någonting (inte han heller för den delen) och jag blir irriterad av det. "Hur fan tänkte han då? Vad tycker han om mig nu då?" Osv osv.
Många gånger är det hans tidigare sexpartners som jag stör mig på. Det är sånt jag inte vill veta, jag vill inte höra det. Men ibland blir jag fundersam och ställer en fråga. Vilket jag alltid ångrar efteråt.
Jag tror många gånger att han ljuger för mig också, inte vem han har varit med och så, utan han försöker få det att låta bättre med mig. Jag vet inte om det riktigt stämmer.
Jag har haft tidigare sexpartners som har varit asgrymma i sängen, men faktiskt, helt ärligt, så har ingen varit så passande som min karl.
Men ändå, även fast jag känner som jag gör, så misstänker jag att han ljuger för att släta över lite.
Ett annat exempel är att jag nästan alltid ångrar vad jag säger. Det spelar inte någon roll om det är något som "hej, hur är det?" Eller någonting opassande. Jag ångrar mig, jag tror att jag alltid säger fel saker. Även om det passade att säga så.
Att öva in mindfulness vore nog bra för mig, hur svårt det än må vara.
Meditation vill jag lära mig, allt vill jag lära mig. Allt som gör mig lugnare och mer tillfreds med mig själv.
Kommentera