Så.. Igår hade vi besök av mina svärföräldrar. De hade med sig ett annat barn, min svågers bonusbarn.
Den ungen började slita fram mitt barns leksaker, röja runt och slänga ut leksakerna lite här och där.
"Det blir mycket för er att plocka sen", sa svärmor.
Jag vände mig till bonusbarnet och sa "visst plockar vi ihop allt det här tillsammans sen, innan du åker?"
"Aa" svarade den.
Mycket riktigt, när de skulle åka så sa jag till barnet "nu ska vi plocka ihop det här" och vi gjorde det tillsammans.
Svärmor sa då att hon höll på att tappa hakan. Det där skulle barnet aldrig göra med sin mamma närvarande. Och är mamman med så får min svåger plocka upp allt.
Det tycker jag är oförskämt av barnets mamma.
Jag har inga problem med att plocka upp efter andras barn, men lättast är väl att lära barnen att göra det och att man hjälps åt.
Man behöver inte göra en stor grej utav det, det är bara att man talar om för ungen "det här förväntar jag mig" och sedan är det inget mer.
Om barnen kan slita fram allt så kan det minsann plocka tillbaka allt också.
Dessutom tyckte bonusbarnet att det var kul när vi hjälptes åt.
Jag talade om för barnet hur jag ville ha det, barnet accepterade det och allt gick jättebra.
Men då undrar jag om någon annan säger åt mamman eller barnet hur de vill ha det.
Uppenbarligen inte. För då hade det inte varit något snack om saken.
Och sådant hör väl till uppfostran?
Simpel as that!
